Ett drygt år har passerat sedan jag köpte domänen niklasberg.se och drog igång min blogg. Det var en planerad resa till Palestina som föranledde initiativet. Jag kom dock inte längre än till Ben Gurion-flygplatsen utanför Tel Aviv stoppad av Israel av "säkerhetsskäl", och av olika skäl kom jag aldrig igång på allvar med bloggen efter detta. I somras var jag en av de tänkta passagerarna på Ship to Gaza, och jag kom igång med min blogg på nytt under dagarna vi gick och väntade i Aten. Jag skrev ungefär ett inlägg om dagen och vissa dagar kunde jag konstatera upp till 500 unika besökare. Sedan kom vardagen, och jag tappade det där med bloggandet på nytt.

När jag nu drar igång på nytt är det med en ny hemsida, ett nytt sammanhang och en delvis en ny inriktning. Jag har lämnat Stockholm och flyttat tillbaka till Umeå. Här ska jag bland annat få klart min masterexamen i statsvetenskap. För att försörja mig har jag startat ett eget företag med nuvarande inriktning på webbutveckling, men förhoppningsvis får jag också möjlighet att ta uppdrag som relaterar mer till det jag jobbat med och engagerat mig för de senaste åren på bland annat Sida, Palestinagrupperna och helt ideella sammanhang, mänskliga rättigheter, bistånd och opinion. Bloggen låter jag tuffa på som den vill, den får nog sina periodvisa uppsving mellan perioder av träda som tidigare. Ett första uppsving kan väntas i slutet av november då jag åker till Egypten och förhoppningsvis även Gaza och Libyen under två månader.

Sidan jag lanserar idag är vad tiden har medgivit, och ser förmodligen bäst ut i webbläsare andra än internet explorer.

Allt gott! Niklas

Efter två omtumlande veckor i Aten har nu de flesta av Ship to Gazas passagerare återvänt till Sverige. Det är inte slutet på den andra frihetsflottan utan ett tvunget tillbakadragande för omgruppering i väntan på att frihetsflottans fartyg släpps fria. Det finns andra skäl än praktiska till att bara ett fåtal av passagerarna är kvar i Aten. Ett är att vi bättre kan påverka opinionen och svenska politiker i Sverige än från Grekland och ett annat är att det stärker förutsättningarna att få loss fartygen. Framförallt ger det Ship to Gaza andrum och möjligheter att jobba både politiskt och juridiskt för att frihetsflottan ska kunna avresa från Grekland eller andra länders hamnar.

Fyra svenskar befinner sig på fartygen Juliano och Dignitá i den grekiska skärgården just nu. Deras uppdrag i första hand är att föra fartygen till en säker hamn samtidigt som påtryckningar sker mot den Grekiska regeringen att häva reseförbudet till Gaza. Det är viktigt att båtarna flyttas av framförallt tre skäl, det första är att båtarna måste flyttas i säkerhet från sabotörer, det andra är att hamnkostnaderna i Aten är höga och det tredje är att visa att Ship to Gaza inte ger upp. Ship to Gaza ger inte heller upp i den bemärkelsen att alla planer om att nå Gaza har skjutits på framtiden. Finns möjlighet kommer en mindre delegation på ett eller ett par fartyg att påbörja färden mot Gaza inom kort.

En sammanfattning av vad som hänt under de två veckorna i Aten är på sin plats. När vi samlades för att påbörja ickevåldsträningen den 24 juni trodde vi att avresan skulle ske inom ett par dagar. Det var ett intensivt program och några av oss undrade om vi någonsin skulle få tillfälle att köpa solhattar, solkräm, sovsäckar eller vad det nu var vi saknade. De första dagarnas förseningar var organisationens egna, inte alla fartyg var färdiga i tid eller ens på plats. För oss passagerare gjorde det inte mycket. Vi lärde känna varandra bättre och fortsatte våra förberedelser.

Ju närmare vi närmade oss avresedatum desto aktivare blev de som hade som avsikt att stoppa frihetsflottan. Till en början handlade det om rutinartade inspektioner som konfronterade frihetsflottan med anmärkningar in absurdum. Ett 18-sidigt dokument med anmärkningar lämnades över till Ship to Gaza efter den första inspektionen. Dokumentet pekade till större delen på enkla fel och sådant som inte kräver omedelbart åtgärder och kunde snart läggas åt sidan. Därefter kom det första öppna och handgripliga sabotaget mot båtarna. Dykare hade med domkraft tvingat isär och böjt propelleraxlarna på Juliano vilket resulterade i ett par dagars reparationer till en kostnad på runt 100 000 kronor, en summa som samlades in trefaldigt i Sverige på bara ett dygn. Några dagar sedan utsattes den irländska båten för ett identiskt sabotage i turkisk hamn. Det byråkratiska krånglat fortsatte. När allt var åtgärdat på en båt återkom inspektörerna omedelbart och fann nya anmärkningar som inte upptäckts vid tidigare tillfällen. Det handlade bland annat om båtar som hade sju stolar istället för fem som det stod i papprena, om flytvästar som inte var märkta med namn och brandlarm som ansågs odugliga. Den första gruppen som fick nog var den amerikanska. Den lämnade Grekisk hamn för att kort därefter konfronteras av kustbevakningen och tungt beväpnade maskerade män. Nu hade den grekiska regeringen öppet visat att det inte fanns någon avsikt att låta båtarna gå. Netanyahu hade också officiellt tackat Greklands premiärminister Papandreou tillsammans med Europa, USA och FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon för samarbetet. Vid ett annat tillfälle uttryckte han sin belåtenhet över den israeliska säkerhetstjänsten som nått längre än någonsin utanför de israeliska gränserna med sina operationer.

Samma dag som vi fått besked från vår leverantör att de på grund av påtryckningar från ministernivå inte kan leverera den cement som Ship to Gaza redan har betalt för beslutar vi oss för att Juliano ska lämna hamnen. Inte ens inspektörerna kan finna fler fel på båtarna som förmodligen är de av bäst skick i hela hamnen vid det här laget.

Vi reser med kustbevakningen i kölvattnet. Ibland är det ett fartyg som följer efter, ibland även en snabbgående zodiacbåt. Vi reser inte mot Gaza utan mot en annan grekisk hamn. Det står klart att vi inte kommer att tillåtas avvika från denna kurs.

För att återgå till inledningen befinner vi oss nu i ett läge där vi har försökt allt. Den andra frihetsflottan pågår dock fortfarande för fullt. Vi som har lämnat Aten står redo att resa ned och påbörja resan mot Gaza så fort tillfälle ges, om det så är om veckor eller månader. Vi befinner oss i en fas av omgruppering och strategiska överlägganden. Frihetsflottan har inte uppnått målsättningen om att bryta blockaden av Gaza, och har inte ens haft möjligheten att styra kursen mot landremsan, men har ändock resultat att uppvisa. Den har tvingat omvärlden, EU och i synnerhet Grekland att i handling avslöja maktspelet bakom blockaden i Gaza. Påståendet att blockaden har kunnat ske tack vare omvärldens tysta medgivande är inte längre tillräckligt skarpt då stödet har gått från att vara tyst till uttalat och från passivt till aktivt. Detta öppnar upp för oss i Sverige och i övriga världen att sätta press på våra regeringar att verka för att blockaden hävs, och det är en lärdom om att vi inte ska nöja oss med tomma ord.

Våra meningsmotståndare beskriver frihetsflottan i termer som provokation, opportunism och propaganda. De tror sig genomskåda det bakomliggande syftet, men återberättar i själva verket delvis vad vi vill åstadkomma fast i konspiratoriska och negativa ordalag.

Frihetsflottan arrangeras inte i propagandasyfte, men är i allra högsta grad ett politiskt projekt. Målet med frihetsflottan är att förmå Israel att häva blockaden av Gaza, inte att en gång årligen bryta genom blockaden med en begränsad last av förnödenheter. Detta sagt är inte lasten försumbar och flottan har ett humanitärt syfte såväl som symboliskt. Det som förs in är efterfrågat och kommer att göra stor lokal nytta, men vår last kommer inte att förändra den övergripande situationen i Gaza.

Frihetsflottan kommer inte att acceptera israeliska och grekiska "erbjudanden" om att ta vår last via Israel mot att projektet blåses av. Förutsatt att löftet skulle hållas, vilket är långt ifrån säkert, skulle lasten visserligen göra lika mycket materiell nytta som om det var vi som levererade den. Däremot skulle blockaden inte rubbas överhuvudtaget. Israel skulle omedelbart använda sig av detta för att befästa lögnen om att blockaden inte alls är så långtgående och allvarlig. Ett undantag skulle göras till en generell sanning.

Tvärtemot att sända hopp till människor i Gaza skulle vi rätta oss in i leden med de makter som håller dem fångna. Nej, vårt mål är inte begränsad till vår last. Vi vill inte heller bara lätta på blockaden. Vi vill bryta och häva blockaden och så länge den kvarstår så kommer frihetsflottan arbeta med målsättningen att nå Gaza sjövägen. Det är inte ett avslöjande att Ship to Gaza och frihetsflottan skulle vara politiskt, det är ett uttalat syfte.

Våra meningsmotståndare har också delvis rätt i att det är en provokation. Däremot är det inte en provokation som vi söker med den israeliska armén eller i någon handgriplig form. Vi har förberett oss på bästa sätt för att vid ett eventuellt möte med den israeliska flottan lugna situationen, agera genom ickevåld och skapa förutsättningar för att en våldsam situation inte ska uppstå. Vi har inga vapen. Inte ens sådant som kan misstas för vapen, som kikare, är tillåtna bland passagerarna. Vi hoppas att vi slipper möta den israeliska flottan överhuvudtaget och att vi når Gaza via de vatten vi följer utanför israeliska territorialvatten.

Det är en provokation på så sätt att aktörerna bakom blockaden tvingas visa sina rätta ansikten. Den testar blockaden på ett sådant sätt så att det är omöjligt att bekymmerslöst upprätthålla den. Det kontroversiella med Ship to Gaza ligger inte i åsikterna utan i att man faktiskt gör något och praktiskt utmanar blockaden. Förra året avslöjade Israel hur långt man är beredd att gå för att försvara blockaden. Priset blev högt och människor fick sätta sin liv till trots att innehållet i lasten och passagerarnas ickevåldsliga intentioner var allmänt kända. Denna gång står inte inte bara Israel med byxorna nere. Blockaden kan inte upprätthållas utan omvärldens tysta medgivelse. Nu har Grekland, den så kallade kvartetten (FN, USA, Ryssland och EU) tvingats ut ur mörkret och har öppet agerat i försvar för den israeliska blockaden. Detta inkluderar de som tidigare uttalat har kritiserat blockaden och krävt att den hävs. Blockaden är inte längre på bekvämt avstånd, den har nått EU och medlemsländer är öppet insyltade.

Vi stoppas för vår egen säkerhet sägs det, som om det vore ett apolitiskt beslut, men Israel är inte ett dåligt väder eller en annan naturkraft som man inte kan rå på. För att det skulle finnas någon som helst trovärdighet i påståendet skulle passagerarnas regeringar göra klart för den israeliska regeringen att en upprepning av förra årets händelser inte accepteras och skulle få allvarliga konsekvenser för ländernas relationer.

Våra kritiker som säger att frihetsflottan inte är "rätt sätt" att arbeta mot blockaden vill jag utmana att göra klart för oss vad som är rätt sätt. Då menar jag något annat än välformulerade men tomma ord, för de duger inte längre.

I 1700-talets slut publicerade filosofen Jeremy Bentham en skiss över en ny fängelsemodell som han kallade panoptikon. Ett panoptikon är en cirkulär byggnad med ett vakttorn i mitten varifrån alla celler kan observeras. En ensam fångvaktare kan observera alla fångar utan att fångarna kan avgöra när eller om de är övervakade. Resultatet blir att fångarna i praktiken övervakar och begränsar sig själva, även om tornet skulle stå tomt en dag. Michel Faucault tar tanken vidare och beskriver bildligt hur samhället i sig utvecklats till en form av panoptikon. När vi diskuterade dessa herrars tankar på Umeå universitet kunde jag inte ana hur påtagligt mitt eget panoptikon skulle vara bara några år senare.

För snart två år sedan bestämde sig den israeliska säkerhetstjänsten sig för det var slut på mina besök till Palestina. Detta är något som många fruktar varje gång de tvingas passera genom israeliska gränskontroller för att nå Palestina. Vilka som drabbas tycks vara närmast slumpmässigt, och den dagen var det dags för mig. Jag har bloggat om det förut, men sammanfattningsvis fick jag veta att jag saknade rättigheter och kallades kriminell innan jag låstes in i ett häkte för att deporteras hem dagen därpå. För mindre än ett år sedan upprepades ungefär samma historia på nytt.

Utan information om innebörden av att inte släppas in, om det var möjligt för mig att komma in vid ett senare tillfälle eller på vilka grunder beslutet hade fattats kämpade jag tillsammans med Palestinagrupperna för att Israel skulle beklaga det inträffade och försäkra mig om att det inte skulle ske igen. Vi kunde inte ha haft starkare allierade från svenskt håll. Såväl UD som den svenska ambassaden i Tel Aviv och konsulatet i Jerusalem delar vår uppfattning om att jag bör tillåtas inresa och har vid ett flertal tillfällen tryckt på om detta. Carl Bildt känner till fallet och enligt uppgift ska även den israeliska utrikesministern Avigdor Lieberman ha informerats. Vid ett tillfälle bjöds jag in av den israeliska ambassaden i Stockholm för att prata med ambassadör Benny Dagan i enrum. Under femtio minuter försökte jag få honom att inse det orimliga och verklighetsfrånvända att stämpla mig som en säkerhetsrisk. Han tackade för besöket men har ännu inte levererat ett enda svar till någon av mina frågor.

Eftersom jag aldrig fått besked ifall jag får komma in eller inte har jag tvingats flyga ned förutsättningslöst för att se vad som gäller. Därimellan har jag gjort allt för att stärka mina chanser. Jag har undvikit att gå med i grupper på facebook som ogillas av Israel, inte skickat mejl på offentliga listor och framförallt hållt mig undan BDS-sammanhang (Bojkott, desinvestering och sanktioner). Vid ett tillfälle tvingades jag be en filmare att ta bort ett klipp på youtube på grund av en sekvens där jag diskuterade BDS med en affärsinnehavare. Jag har tackat, bockat och varit trevlig mot personer på flygplatsen som låter mig veta att jag inte är något värd. Under tiden har en krypande känsla att jag censurerar mig själv vuxit sig allt starkare till den punkt då det stod klart för mig att jag var min egen övervakare. Det finns inget behov hos Israel att utöva direkt repression mot mig då jag sköter det själv. Jag är inte ensam. Jag hör om aktivister som reser till Palestina men aldrig berättar om sina erfarenheter när det kommer tillbaka till deras hemländer i rädsla för att i sådana fall stoppas från att någonsin besöka sina palestinska vänner igen. Även för Ship to Gaza har det varit ett problem. Hotet att inte få besöka Palestina på tio år skrämmer bort potentiella passagerare från att delta. Detta israeliska panoptikon gör aktivister passiva, tysta och försiktiga att föra vidare viktig information och politiska åsikter de säger sig brinna för.

På så sätt är Ship to Gaza en personlig befrielse. Jag har brutit mig ur panoptikon och befinner mig på rymmen. Jag är öppen och tydlig med mitt deltagande. Jag uttrycker mina åsikter och jag låter mig intervjuas, fotograferas och filmas. Det finns inte heller någon väg tillbaka nu. Äntligen är jag fri från mina självpålagda munkavlar! Tiden sedan jag avslöjade mitt deltagande via en facebook-uppdatering har varit fantastisk.

Jag står fast vid att jag inte är en säkerrisk för Israel. Inte heller är jag antisemit, terrorist eller kriminell. Kommer jag in i Palestina ska jag besöka mina vänner, dricka gott kaffe och äta falafel, men jag kommer inte att göra en fluga förnär. Jag står fast vid detta men kommer aldrig igen att linda in mina åsikter eller låta mig censureras för att vara någon till lags.